Klewe - Skolios bloggen

Sedan en sak. Undvik att få hicka ifall du har gjort denna operation... Det är inte skönt.

När jag skulle hem från sjukhuset trodde jag att jag skulle få åka med en sån där minibuss taxi, men nejdå när jag sköts in i bilen visade det sig att det var en helt vanlig volvo, så där låg jag och hade taket till bilen någon decimeter från ansiktet.

Men annars var det hur skönt som helst att få komma hem. Till middag blev det max (a)

och till middag dagen efter (igår) så blev det oxfilé potatis och beasås. *mummmmms*

Jag har även fått ett brev på posten och i brevet var det ett stort krya på dig kort där alla simkompisar hade skrivit en egen hälsning, det var bara såå gulligt jag blev jätte glad. Tack så mycket!♥

En sak som jag värkligen har saknat är mat som smakar något och inte är som gummi. Så ikväll blir det gó mat:D

Enda som kommer vara svårare när jag kommer hem är att det finns mer saker att snubbla över och sängen går inte att hissa ner och upp som med sängen här. Duscha blir även svårare. Men det kommer nog funka ändå ska ni se!;)

Jag vill tacka mina kusiner och Fannys familj för att dom kom och hälsade på här på sjukhuset :)

Och såklart tackar jag min familj för allt.

Systrarna har varit fantastiska och doktorerna har gjort ett otroligt jobb.

Nu ska jag iväg och äta en sista mål mat här på sjukhuset och sedan packa  det sista, sedan bär det av hemåt.

Jag kommer få åka i något som liknar en likbil eftersom jag måste ligga ner när jag åker hem.

Jag skulle vilja säga att sjuksystrarna är otroliga! Hur snäll och trevlig som hälst! Man har på sätt och vis inte lust att åka hem eftersom dom är så trevlig. Men jag saknar min bror och pappa så mycket att det gämnar ut sig tillslut :p

Som bild för dagen är bilden på resultatet av operationen. Då syftar jag på röntgen bilderna.

Dom har gjort ett fruktansvärt bra jobb och jag är så glad över doktorerna som opererade mig så här bra.

När du ska operera ryggen kommer dina muskler bli svag och där med orkar du inte att hosa upp slem. Du kommer även inte att andas till hundra procent, alltså du öppnar inte alla "påsar" och därför behöver du hjälp av peppmasken. Därför får du använde något som kallas för peppmask som gör att du andas in vanligt och blåser sedan ut i ett motstånd (ungefär som ett sugrör) Detta gör att slemmen som finns i lungorna kommer längre upp och blir lättare att hosta ut. Det är inge läskigt alls bara väldigt drygt och svårt att komma ihåg att göra. Detta ska göras en gång i timmen första dagen sedan ska det göras minst en gång var tredje timme. Du andas in och ut tio gånger och gör så  tre gånger.

Först på schema var det kl 08.00 dags för röntgen.

Hela dagen sprang jag runt på det gigantiska sjukhuset och på kvällen låg jag redo med dropp intag i armen, halvt tappad på blog mm.

Jag fick duscha med speciella svampar som var bakteriedödande och även tvätta håret.

Jag väcktes vid 05.00 för lugnande och fick sedan somna om. Kl 07.00 väcktes jag för även då en dusch med svamparna och sedan bar det av iväg till operations salen. Jag minns att jag såg rummet och lite så men sedan minns jag inte mycket mer, men vid 08.00 var jag sövd. Ca 17.00 samma dag är operationen klar och jag vaknar. Ett flummigt försök att vicka på tårna för att se att jag inte var förlamad och lite gnäll på vatten visade på att jag var vaken och mådde  bra. Den natten gick ut på att sova och vakna, dricka och sedan somna igen. Eran fråga var säkert- Smärtan?

Jo det var inga problem jag hade inge ont. Jag var bara så trött. När mamma väckte mig för det var dags för någon koll av sjuksyster eller att det var dags för "pepp andning" (ska visa vad det är i ett annat inlägg).

Men annars sov  jag och hade inga problem med smärtan.

Först dagen efter (15 februari) - då ville dom att jag skulle sätta mig upp och sedan stå med hjälp av sjuksystrarna och ett såkallat gåbord.

När jag försöker sätta mig upp så går det ganska bra även om jag kände av den ilande smärtan i stortsett hela kroppen. Med rummet snurrande kommer jag upp på benen. Sedan hände allt så snabbt, jag hörde systrarna ropa mitt namn och sa något om att jag var påväg att svimma och sedan låg jag ner igen och jag blev sakta medveten om vad som nästan hänt.

Efter det drogs jag efter ett par timmar iväg till mitt rum där jag har tillbringat senaste tiden.

Packningen är klar. Datorn är med. Böcker i tonvis. Spänd tjej och spänd mamma.

Nybäddad säng. Städat rum. Dammsugat golv. Släclta lampor. Allt kretsar runt den här saken. Den här otroligt stora saken.

Är jag orolig, Ja.

Är jag rädd, Ja
Men samtidigt känns det som att det här är något som skulle hända. Precis som dom som föds med canser inte har något annat val. Jag tror att när sak som det här händer blir man en bättre person. Personer kommer få respekt för en när man visar upp ärret, eller när man berättar om saker man har varit med om. Ifall jag skulle tänka på allt negativt som det här bär med sig skulle jag nog bli galen. Jag försöker tänka på det som är bra, som att jag kommer bli längre. Jag får en rakare rygg. Jag slipper smärtan som kommer fram bara jag sitter eller står. Jag slipper vara rädd för att personer tror det är något fel på mig när jag har bikini. Det enda de kommer se är ett ärr. Jag hoppas det kommer kunna vara något som jag minns som den tiden då jag var stark.

Där sover vi en natt och sedan på måndag börjar förberedelserna för operationen.

Hela dagen kommer det bli röntgen och en massa snack med doktorer. Kul dag va?

Sedan blir det att sova (om jag nu kan få någon sömn).

Sedan kl 05.00 på Tisdag väcks jag för operation...